Skruvhornsget

Äventyrssteg • Lär känna arten

Översikt

Skruvhornsgeten är en majestätisk vild get som lever i bergstrakterna i Centralasien och Himalaya. Detta imponerande djur är mest känt för sina spektakulära spiralformade horn som kan bli upp till 160 centimeter långa hos hanar. Hornen vrider sig som en skruv uppåt och kan göra upp till fem hela varv, vilket gör dem helt unika i djurriket. Namnet 'markhor' kommer från persiskan och betyder 'ormätare', en benämning som härrör från lokala legender om att dessa getter skulle äta ormar, även om de i verkligheten är strikta växtätare. Skruvhornsgeten är anmärkningsvärt välanpassad till sitt krävande habitat i bergsterrängen. De lever i höjder mellan 600 och 3600 meter över havet, där de navigerar med otrolig skicklighet på branta klippor och steniga sluttningar. Deras kraftiga kropp kombineras med smala klövar som fungerar som naturliga klätterutrustning, vilket gör att de kan gräsa på platser där få rovdjur kan följa efter. Pälsen varierar i färg från ljusbrun till rödaktig eller gråaktig, med en tjockare vinterpäls som skyddar mot den bitande kylan i bergen. Hanar utvecklar en lång mankhårig bröst- och halspäls som gör dem ännu mer imponerande. Socialt lever honorna och deras ungar i grupper på upp till nio individer, medan de fullvuxna hanarna oftast är ensamma eller bildar mindre hangrupper utanför parbävartiden. Under hösten, mellan september och december, samlas hanarna för att konkurrera om honorna genom imponerande uppvisningar där de låser sina spiralformade horn och mäter styrka. Vinnaren får rätten att para sig med honorna i gruppen. Efter ungefär fem månaders dräktighet föder honan vanligtvis ett eller två kid på våren, när det finns gott om färsk växtlighet. Idag är skruvhornsgeten klassad som nära hotad på grund av jakt för dess kött, päls och spektakulära horn, samt habitatförlust på grund av beteskonkurrens med tamboskap. Uppskattningsvis finns endast 2500-3000 individer kvar i det vilda, fördelade över fragmenterade populationer i Pakistan, Afghanistan, Indien, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan. Bevarandeinsatser, inklusive skyddade områden och samhällsbaserade bevarandeprojekt, har dock gett viss hopp, och några populationer visar tecken på återhämtning.