Grön-och guldklocka

Äventyrssteg • Lär känna arten

Översikt

Grön-och guldklockan (Ranoidea aurea) är en anmärkningsvärd australisk groda som har fått sitt namn efter sin spektakulära färgning. Med en kropp som kan lysa i metalliskt grönt, gyllene gult och ibland även med bronsbruna nyanser, är detta en av Australiens mest färgglada grodor. Kroppen är robust och kraftig, med vuxna honor som kan bli upp till 11 centimeter långa medan hanar vanligen är lite mindre. De har stora, framträdande ögon med horisontella pupiller och kraftiga bakben perfekt anpassade för både hopp och simning. Denna fascinerande art levde ursprungligen i kustområdena längs sydöstra Australien, från norra New South Wales till Victoria. De föredrar varaktiga våtmarker som dammar, träsk och långsamt rinnande vattendrag omgivna av gräsmarker och öppna skogsområden. Grön-och guldklockan har visat sig vara förvånansvärt anpassningsbar och har etablerat populationer i urbana miljöer, inklusive övergivna stenbrottsgropar och konstgjorda dammar. Tyvärr har arten drabbats hårt av habitatförlust och sjukdomar, särskilt svampsjukdomen chytridiomykos, vilket har lett till kraftiga populationsminskningar i stora delar av dess historiska utbredningsområde. Dessa grodor är kända för sin imponerande aptit och sitt opportunistiska jaktbeteende. De är nattaktiva jägare som livnär sig på nästan allt som rör sig och är tillräckligt litet för att svälja – insekter, spindlar, maskar, andra grodor och till och med små ormar. Under fortplantningstiden, som kan inträffa när som helst på året om förhållandena är gynnsamma men främst från september till mars, producerar hanarna ett distinkt 'crawwwk-crawwwk' läte för att locka honor. Parningen sker i vattnet där honan lägger upp till 8 000 ägg bland vattenväxter. Grön-och guldklockan anses som en av världens mest hotade grodarter och klassas som sårbar av IUCN. Intensiva bevarandeinsatser pågår, inklusive uppfödningsprogram i fångenskap och translokation till nya livsmiljöer. I Sydney har arten fått särskild uppmärksamhet då flera populationer överlever på OS-anläggningarna från 2000 och andra urbana våtmarker. Dessa kvarvarande populationer är ovärderliga för artens framtid och visar att med rätt skydd och habitat kan även starkt hotade arter hålla stånd.