Ängshumla

Äventyrssteg • Lär känna arten

Översikt

Ängshumlan (Bombus pratorum) är en av de mindre humlorna i Norden och känns igen på sitt kompakta utseende och distinkta färgmönster. Drottningen mäter endast 14-15 mm i längd, arbetarna 9-12 mm och hanar 10-13 mm. Ängshumlan har en karakteristisk gul krage strax bakom huvudet, en andra gul tvärrand mitt på bakkroppen, och en orangeröd eller rödbrun bakkroppsspets. Artens vetenskapliga namn kommer från latinets 'pratorum' som betyder 'av ängarna', vilket speglar dess förkärlek för öppna blomsterrika miljöer. Denna humla är känd för att ha en av de kortaste säsongerna bland nordeuropeiska humlor. Drottningarna vaknar tidigt på våren, ofta i april, och kolonin når sin maximala storlek redan under försommaren. Eftersom livscykeln är så snabb kan det i södra delar av utbredningsområdet förekomma två generationer per år. Ängshumlan bygger sina bon på eller nära markytan, ofta i övergivna gnagarhål, fågelbon eller under mossmattor. Kolonin är relativt liten och innehåller vanligen endast 50-150 individer, vilket är betydligt färre än hos många andra humlor. Ängshumlan är en viktig pollinator som besöker ett brett spektrum av blommor. Den har ett relativt kort tunga jämfört med vissa andra humlor, vilket gör den särskilt effektiv på blommor med kortare blomrör. Den föredrar blommor från familjer som korgblommiga, korsblommiga och läppblommiga växter. Arten är allmän i trädgårdar, parker, ängar och skogsbryn där den aktivt samlar nektar och pollen. Ängshumlans förmåga att flyga i svalare väder gör den till en värdefull pollinator tidigt på säsongen när många andra insekter fortfarande är inaktiva. Ängshumlan finns spridd över stora delar av Europa och in i Asien, från Storbritannien och Skandinavien i norr till Pyrenéerna och Alperna i söder, och österut genom Sibirien till Japan. I Norden är den vanlig i alla länder inklusive södra delar av det arktiska området. Arten är anpassningsbar och kan leva på höjder upp till 2000 meter över havet. Trots intensifierat jordbruk och habitatförluster anses ängshumlan fortfarande vara vanlig och stabil i populationen, även om den som alla humlor gynnas av blomsterika miljöer och diversifierade landskap.